MickanJangbage

Har inte känt för att blogga i helgen, men däremot har jag typ skrivit dagbok.... så jag lägger in dom inläggen här:

4/4-08
Elise skulle gå och sova och jag sa att hon var tvungen att sätta på korsetten. Hon blev ledsen och sa att hon inte ville. (har inte haft den mycket på senaste tiden).
Jag förklarade för henne att nu måste hon börja använda den ordentligt igen. Hon gråter...
-Men Elise, du vill väl bli rak? Frågar jag.
-Ja, säger hon.
-Men då måste du ha den mycket och det räcker inte med att ha den bara på natten (har blivit så nu)
-Men jag vill inte ha den på dagis. Säger hon och jag svarar med att : har du den hela tiden annars så behöver du inte ha den på dagis.
... -men jag vill inte ha den ändå! Säger hon....

Jag förklarar då att hon måste operera ryggen om hon inte använder korsetten och det blir då två operationer varje år...
Jag ser paniken i hennes ögon, hon blir jätteledsen och säger att hon inte vill opereras.
-Varför då? Undrar jag
-Jag är rädd. Får jag till svar.
Jag säger då att det är helt ok att vara rädd, nästan alla är det innan en operation.
Hon frågar då vart strecket kommer sitta... hon menar ärret och jag visar att det kommer gå längst ryggraden.
Tårarna kommer återigen och hon säger att hon inte vill ha ett ärr där.
Jag frågar varför och hon tittar på sin mage där hon har ärret efter sina två första operationer... och säger...
-Jag tycker det är lite fult.... (usch 6 år, och tänker redan på sådant...)
Jag försöker med lite uppmuntrande ord om att hon blir ju rak iaf.

Då kommer frågan måste jag andas i en sån där mask?
-Ja det tror jag svarar jag.
-Men det vill jag inte! (fortfarande lika ledsen)
-Men då kanske du får en spruta med sömnmedel ist!
-Är den vass?
-Ja Elise, alla sprutor är vassa.
Då säger hon: jag vill inte opereras!!!
Vill du ha korsetten då? frågar jag?
- Nä... men jag har den ändå! Svarar hon =)
Men då vet du hur mycket du måste ha den va?
-Ja men inte på dagis?
- Nej, inte om du har den hela tiden annars.

Efter mycket om och men fick jag till slut på korsetten och jag fick tom spänna lite.
Vi kramades länge och jag förklarade för henne hur duktig jag tycker att hon är!
Vi torkade tårarna och hon gick och la sig.
Satte mig direkt och skrev ner detta. Vet egentligen inte varför. Men på något sätt bearbetar jag nog det hela tror jag...
Man försöker visa sig stark för allt och alla, men innerst inne är man inte riktigt hel om ens barn inte är lyckligt till 100%