MickanJangbage

Jag har en vän som är min allra bästa...

Vi har känt varandra sedan vi var runt året...

Har stöttat varandra i vått och torrt...

Vi var verkligen dom bästa vännerna man kan tänka sig!

Vi gjorde allt tillsammans, och träffades vi inte varje dag så såg vi till att iaf prata i telefon MINST en gång om dagen =)

Sen kom en tid då vi inte umgicks lika mycket av olika anledningar, men vi var absolut inte osams... det var mer att vi flyttade ifrån Skogås, vi gick i olika gymnasium, skaffade barn.... ja men ni vet!

Även fast vi nu inte träffades lika ofta och inte pratade i telefon lika ofta så kallade vi oss ändå för bästa vänner!
Vi vet liksom hur den andra funkar eller vad man ska säga... hm, svårt att förklara!

Hon fick barn, jag blev så glad för hennes skull och skyndade mig in till BB så fort jag "fick" för henne =)

Hon var tärna på mitt bröllop! Vilket jag är evigt tacksam för!

Sen hände det en grej som gjorde att vi blev osams...Tyvärr....
Just vid den tidpunkten var jag riktigt besviken på henne.... och var det ett tag faktiskt...
MEN det som var jobbigast var just det att: vi ÄR ju bästa vänner... det kan ju inte sluta såhär???
Fan tänker man efter så är det ju riktigt löjligt att en vänskap som har funnits i 24 år bara ska försvinna, för en sån sak liksom?

Jag har helt ärligt väntat på att hon ska höra av sig till mig... Men jag förstår även att hon inte har gjort det...
Undrar om jag hade hört av mig om det var tvärtom??
Vet faktiskt inte...

Men nu har jag iaf försökt ta kontakt med henne, vilket har lyckats bra... nu börjar vi "komma tillbaka" till varandra tror jag... Eller hoppas jag iaf!

För jag har saknat henne så otroligt mycket!!

Hoppas du vet vem du är... PUFFIS!