MickanJangbage

Har precis skrivit ett nytt inlägg i Elise´s blogg... det slutar nästan alltid i tårar...konstigt det där.

Tror att jag "går in" i mig själv på ett annat sätt när jag skriver där.

Till vardags trycker jag nog bort alla tankar om Elise skolios... visst jag påminns om det varje dag, när hon äter och har huvudet på sne, jag måste påminna henne om att ha huvudet rakt... när jag ska sätta upp håret i två flätor tex och kammar bort allt hår från nacken, då ser jag det... när hon ska på med kläder på morgonen, när hon ska av med kläderna på kvällen, när hon ska duscha eller bada...När folk frågar om det...
Ja det går ju inte att undvika... men jag behöver ju inte göra mer än att se det då... eller vad jag ska säga...

När jag skriver om det så kommer alla känslor fram...Då går jag in på djupet och nästan känner skuld.. och så tycker jag så synd om henne!... Då kommer den här känslan av: VARFÖR!? varför just hon?? Kunde inte jag ha fått det ist, kan man inte bara få ta sina barns smärtor och problem?

Sen tänker jag också.. hur känner hon? Hon är ändå bara 7 år... mår hon dåligt över det här? Det verkar absolut inte så, hon är så grymt stark den här tjejen!
Är jag ledsen i "onödan".. hon kanske inte alls mår dåligt.... ja jag vet inte...
Jag hoppas verkligen att jag mår sämre än vad hon gör!

Vill ni läsa bloggen om hennes skolios kan ni gå in här: http://elisekampmotskolios.blogg.se