MickanJangbage

för en stund iaf, får se när jag uppdaterar nästa gång..

Som ni kanske har läst i mitt senaste inlägg så mår jag inge bra just nu...
Håller mig mest för mig själv..så om jag inte hör av mig till er som jag brukar så vill jag bara säga att jag har absolut inget emot er och jag är inte sur... måste bara få vara för mig själv ett tag känner jag. Eller med min familj iaf!

En lite roligare sak är iaf att Elise nu har börjat med sina tillväxthormoner. Och det går förvånansvärt bra, hon är så duktig! Hon får alltså ett stick i benet varje kväll nu. Från början tyckte hon att det var jätteläskigt och att det gjorde fruktansvärt ont. Men redan nu efter en vecka ungefär så går det hur bra som helst. Hon säger aj, det gör hon.. men det kommer inga tårar!

Om en månad ungefär ska vi tillbaka till sjukhuset för att ta ett stick i fingret för att då se i blodet om kroppen tar emot tillväxthormonet. Gör det inte det så ökar man dosen. Och om det då fortrarande inte tas emot av kroppen så avslutar man behandlingen. Så håll alla era tummar nu att det går vägen! Ett till bakslag och jag vet inte vad jag tar mig till...

Vet fan inte hur länge till jag orkar alltså...
Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en... men vad händer om man inte kan hoppas längre då..?
Min älskade älskade Elise, VARFÖR?? VARFÖR skulle allt skit hända dig för??? Min högsta önskan är att jag själv skulle ta all din smärta och alla blickar...Det har jag sagt ända från den dagen du föddes!

När ska man få vara lycklig och känna lugnet fullt ut.. Så fort man får en bra nyhet så är det bara att vänta på en dålig, för det känns som att allt gott för något ont med sig...

Min mamma har alltid sagt att vi våran familj ger vi inte upp... och jag KAN inte ge upp heller, vi måste kämpa vidare tillsammans!! Men hur faan ska jag kunna hitta styrkan till det???

Vill ha era åsikter... vet inte om jag skrev det i den här bloggen eller i den andra.. men det visade sig ju att Elise blir retad i skolan... Igår hittade jag ett papper inne på Elise rum som med en dikt på som hon har skrivit i skolan. Jag antar att det var något arbete då det var data-skrivet.. hur som helst.. så här står det:

Elise dikt om hur det är på rasterna

Det är kul att ha rast

Men ibland retas några killar eller flickor

Det tycker jag inte är roligt

Det är jättedumt och inte snällt heller

Man blir jätteledsen det är bättre att vara snäll

det gäller er killar (här skulle det ha stått er alla sa Elise till mig när jag läste)

 

Jag blev jätteledsen när jag läste det här.. och det jag undrar nu är: skulle man inte som fröken ha tagit upp det här med den som skrev? Med tanke på att hon säger att hon blir jätteledsen och så..? Eller är det jag som överreagerar??

För när jag tog upp det här med att hon blir retad så var ju både fröken och rektorn chockade.. dom visste inte alls att det pågick...?

Har då inte hittat kameran och hade idag planer på att fota halsbanden med mobilkameran, men då såg jag att jag hade fått en kommentar i mitt förra inlägg.. Min faster hade lagt upp bilder på sin blogg så jag tar bilderna därifrån =)

    

Så! Först då min ängel med texten starka tillsammans, sen Elise och Tildas änglar med deras namn på. Sen fick även Andreas ett halsband med barnens namn på =)

Så vad tycker ni, fina va!?

Och återigen: tack Anneli, och tack för dom fina orden i bloggen!

Idag fick jag hem ett paket i brevlådan med smycken gjorda av min faster.
Nu är det så att jag hittar tyvärr inte våran digitalkamera så jag kan inte fota dom. Men dom är verkligen jättefina!! Mitt halsband består av en skyddsängel med en ring och i den finns texten: starka tillsammans.

Måste se till att fota dom så snart som möjligt för dom är verkligen perfekta!

Åh vad det här kom lägligt... lite glädje i tillvaron när allt känns tungt!

Så detta inlägg är riktat till Anneli: TACK SÅ JÄTTEMYCKET!!!

haha hittat och hittat. Jo det var så att jag hittade henne på facebook härom dagen. Tack vare att min andra faster (hennes tvillingsyster) hade lagt upp kort på dom när dom var små.

Jag har verkligen två underbara fastrar... även fast jag inte har träffat dom på MÅNGA år så hoppas jag och tror att dom är samma människor som då =)

Släkten på min mammas sida ska vi liksom inte prata om... riktiga stolpskott!!! (ja inte alla då.. men mina två mostrar) Mina två mostrar som jag "hade"... dom finns fortfarande i livet... men inte i mitt liv eller vad man ska säga...

Jaja hur som helst... tillbaka till mina fastrar ist, det var ju det jag skrev om.. Eller det jag egentligen skulle skriva var ju om den fastern jag hittade på facebook nu... det är så att hon har en helt fantastisk blogg som jag bara inte kan sluta läsa haha, kanske beror på att jag själv är en väldigt pysslig person. Så in och läs ni med vettja:

http://husmys.blogspot.com